Strategisk säkerhetsmiljö och intensifierat tänkande i intressesfärer – Den negativa trenden i relationerna mellan Ryssland och Väst fortsätter. Utvecklingen avspeglas även i Finlands närområden. Försämringen av supermaktsrelationerna har visat sig i en ökning av militär aktivitet: styrka har demonstrerats inte bara genom aktiv träning, utan också till exempel med flygningar av strategiska bombplan. Samtidigt har Ryssland fortsatt att militärt förstärka sin västliga inriktning.
Den ryska ledningens säkerhetspolitiska uttalanden är betydligt skarpare än tidigare, även om inga nya teman har tagits upp i sig. Enligt Rysslands nya nationella säkerhetsstrategi har risken för att använda militärt våld nära Rysslands gränser ökat. I början av december krävde president Putin juridiskt hållbara försäkringar om att Nato inte skulle expandera österut och att vapensystem, som i deras perspektiv hotar Ryssland, inte skulle placeras nära landets gränser. I praktiken skulle detta innebära en ny uppdelning av intressen i Europa och skulle utesluta länder utanför NATO från att ansöka om medlemskap i alliansen. Rysslands agerande syftar till en multipolär världsordning ledd av stormakterna, där Ryssland är en av världens poler.
Ryssland motiverar sina säkerhetskrav med ett ökat externt hot. Kraven kommer att intensifieras genom att Nato framställs som en offensiv, öppet antirysk aktör. Rysslands retorik och konkreta agerande, särskilt mot Ukraina, har varit mycket starka under det senaste året. Samtidigt har det ukrainska ledarskapets retorik varit öppet västvänligt. Den ukrainska administrationen har vidtagit konkreta åtgärder, inklusive att minska inflytandet från proryska oligarker, för att begränsa Rysslands inflytande i Ukraina. Enligt Ryssland skulle Ukrainas anslutning till Nato vara en otvetydig röd linje för Ryssland, som landet inte kommer att tillåta att passeras. Ryssland hävdar att Ukrainas NATO-medlemskap skulle leda till utplacering av offensiva vapensystem bara några minuter från Moskva. Trots Rysslands påståenden har inga betydande offensiva resurser faktiskt satts in i Nato-ländernas territorier i östra europa. Dessutom upprepar Ryssland sitt påstående att väst lovade Ryssland i slutskedet av det kalla kriget att Nato inte skulle expandera österut. President Gorbatjov, till exempel, har förnekat detta påstående.
Utveckling av Rysslands truppstruktur i västlig riktning – Ryssland har fortsatt att reformera och stärka sin truppstruktur i västlig riktning. Ryssland flyttade sina trupper till Ukrainas närhet 2014–2015. Handlingarna var relaterade till ockupationen av Krim och början på kriget i östra Ukraina. Trupperna roterades till en början för tillfälligt boende och terrängboende, men sedan dess har permanenta boenden byggts och renoverats åt dem. Således skapades en ny permanent gruppering för de ryska väpnade styrkorna i väst. Trupperna överfördes huvudsakligen från resten av Ryssland.
2016 tillkännagav det ryska försvarsministeriet förstärkningen av sina styrkor i väst som svar på ett västligt hot. I maj 2021 meddelade den ryske försvarsministern att de ryska väpnade styrkorna skulle etablera 20 nya truppförband och truppsammansättningar i området för det västra militärdistriktet, möjligen i slutet av 2021. Detta tillkännagivande motiverades också av hotet från väst, men det har åtminstone inte officiellt meddelats att trupper ännu inte har satts upp. Även skapandet av nya styrkor är mycket troligt baserat på överföring och byte av namn på befintliga styrkor. När det gäller namngivning av trupper har Ryssland utnyttjat traditionen att namnge trupper under sovjettiden.
Om situationen i Ryssland och Ukraina – Ryssland roterade sina trupper på ett annat sätt västerut våren 2021. Under våren uppskattades det att det primära målet för Rysslands exceptionella gruppering var att testa den nya regimens reaktioner och agerande i Ukraina och USA. Med sin fortsatta närvaro i Ukrainas grannskap sedan hösten kommer Ryssland sannolikt att prioritera press på västvärlden att gå med på, även delvis, till dess krav, vars yttersta mål är att främja den ovan nämnda världsordningen utifrån intressen. Ryssland vet att västländerna inte kommer att gå med på de flesta av dess krav. Ur Rysslands synvinkel skulle dock även en partiell eftergift till dess krav vara en delseger. Det är möjligt att fortsätta kraven med motsvarande påtryckningar vid ett senare tillfälle, eftersom det är möjligt att nya truppförband och truppsammansättningar som aviserats av Ryssland kommer att bildas av de styrkor som nu är i närheten av Ukraina. Det är dock möjligt att Ryssland kommer att förbereda sig på att använda dem under striderna mot Ukraina, förutsatt att trycket inte leder till de eftergifter som Ryssland vill ha.
Förvärvet av F-35 och dess betydelse – Att ersätta Hornet med F-35-jaktplan kommer att ta det finska flygvapnets prestationsförmåga till en ny nivå och öka trovärdigheten för vår försvarskapacitet i en allt svårare internationell situation. Det bör noteras att ett mångsidigt jaktplan inte bara är ett förvärv av flygvapnet. Den nya utrustningen är en del av vårt försvarssystem. Med ibruktagandet av flygvapnets prestationsförmåga kommer även arméns och marinens situationsmedvetenhet att utvecklas avsevärt samt även stödet för strid.
Finland lyckades också förhandla fram ett exceptionellt bra avtal när det gäller inhemsk industri och försörjningstrygghet. Ordervolymer för F-35 säkerställer kostnadseffektivt användarstöd och uppgraderingar under hela livscykeln. I enlighet med projektets krav kommer nivån på drifts- och underhållskostnader att också i fortsättningen möjliggöra samtliga försvarsgrenarnas balanserade underhåll och utveckling. Finlands förvärvsbeslut väckte inga betydande reaktioner i de säljande länderna eller Ryssland. Naturligtvis uttryckte pressen från de länder som var inblandade i projektet sin besvikelse, men Finlands beslut ansågs i princip motiveras av ett självständigt lands beslut. Även i Ryssland var medierna generellt sett neutrala och förvärvet användes inte för att påverka Finland, med några få undantag.
Energisäkerhet – Energi ses ofta som en rent kommersiell eller miljö- och klimatfråga. Energi- och energitrygghet är dock en central del av det nationella försvaret. Vårt utvecklade samhälle har aldrig tidigare varit så beroende av distribution av el och flytande bränslen. Samhällets energitrygghet skapar också verksamhetsförutsättningarna för försvarsmakten, eftersom det till exempel är svårare att mobilisera om samhället drabbas av storskaliga elavbrott. Dålig energisäkerhet, beroende av utländska energileverantörer eller vår egen kritiska energiinfrastrukturs sårbarhet för cyberattacker eller kinetiska attacker gör att energi kan användas som ett verktyg för politiska och militära påtryckningar.
Energisäkerhet är också kopplat till klimatförändringar, eftersom extrema väderhändelser ökar, vilket leder till fler stormar, kraftiga regn, skogsbränder, hård frost och rekordvärme. Alla ovanstående faktorer ökar också störningen och belastningen på vårt energidistributionssystem. Försvarsmakten är å sin sida engagerad i kampen mot klimatförändringarna. Den därtill kopplade förbättringen av energieffektiviteten kommer också att öka försvarsstyrkornas stridsförmåga, eftersom det logistiska fotavtrycket av energibehovet kommer att bli mindre även i kristider.
Under 2000-talet har Ryssland förnyat sina väpnade styrkor med olje- och gasintäkter. För den ryska regeringen är energi inte bara en inkomstkälla för att upprätthålla de offentliga finanserna, utan också ett sätt att sprida politiskt inflytande utanför landets gränser. Ryssland har till exempel tagit ett starkare grepp om Belarus med anledning av landets energiberoende. Det nya kärnkraftverket i Belarus kommer inte att minska detta beroende, beroendet kommer bara att ändra form.
Energirelationen mellan de baltiska länderna och Kaliningrad är en bra illustration av Rysslands tudelade förhållande till energisäkerhet. De baltiska ländernas elnät är en kvarleva från sovjettiden synkroniserad med det ryska elnätet, som drivs från Moskva. Som en del av EU:s gemensamma marknad kommer de baltiska länderna att synkronisera med det västeuropeiska elnätet 2025, då även Kaliningradregionen skulle kopplas bort från det ryska elnätet. Även om Ryssland framhåller att man är en pålitlig energileverantör till EU, ville man inte att Kaliningrad-regionen skulle vara beroende av EU:s elnät, utan investerade miljarder euro för att säkerställa regionens energioberoende från EU.
Försörjningstrygghet – Coronapandemin har visat på sårbarheten hos globala leverans- och produktionskedjor. Lager på fartyg och gummihjul har varit en framgångssaga för 2000-talets globalisering och ekonomisk effektivitet, men de tidiga stadierna av pandemin och den globala kampen för skydd visade att stater i första hand är angelägna om sina egna medborgares säkerhet. Om världen till exempel står inför ett år av missväxt till följd av extrema väderhändelser, kan vi se åtgärder liknande skyddskampanjen, där exporten av spannmål och andra jordbruksprodukter över gränserna begränsas för att säkra matförsörjningen för våra egna medborgare. Dessutom orsakar olika störningar i logistikkedjorna, som blockaden av Suezkanalen i mars, samt utmaningar i tillgängligheten av tekniska industrikomponenter, en global investering i försörjningstrygghet. Investeringarna i nationella beredskapslager och inhemsk produktion kommer att fortsätta i de rikaste länderna, om än till en högre kostnad.
Nya hot – Den globala säkerhetsmiljön har blivit allt snabbare och farligare, vilket innebär allt större utmaningar för Finlands och försvarsmaktens beredskap. Stormaktspolitiken och geopolitiken har återvänt, men jämfört med det kalla kriget har vårt nätverksanslutna och teknikberoende samhälles motståndskraft mot störningar minskat och svarstiderna har kortats. De “gentlemen’s rules” som följdes under det kalla kriget har delvis avskaffats och kemiska vapen och mord har till exempel införts. Det är möjligt att vi i framtiden även kommer att se viss användning av biologiska vapen mot människor, växtodlingar eller husdjur. Vårt samhälles motståndskraft och våra försvarskrafters förmåga att fungera måste långsiktigt utvecklas i den förändrade internationella situationen mot olika och bredare hot.
Artikelförfattare: Konteramiral Juha Vauhkonen är underrättelsechef på generalstaben.
Source: Maanpuolustus-lehti & Photo: raja.fi
Translation: Axel Fox
